Nyårsklänning från HM. Får räkna med att inte vara ensam.

Alltså älskar den här lilla blåsan. Var lov att köpa 40 

för att få plats med höfterna och rattarna men nu 

sitter den ju som en smäck. 

Mad Men minus kvinnoförtyck men plus svinsnygg. 

Igår firades egentligen inget speciellt men vi drack vin för det ska man göra på en onsdag.

Igår kom lite fina vänner hem till mig för att dricka vin och fira att jag blivit antagen men kanske ändå inte går. Inte nu iallafall. Aja.

Här är Alexandra. Hon har precis börjat sitt nya jobb så vi pratade lite om det.
Och om typ världens dyraste klocka.

Sen kom min kusin. Dock kände hon att håret inte riktigt höll måttet så hon behöll mössan på.

Och eftersom Josefine & Malin precis flyttat ihop och dom var tvungna att sitta hemma och plocka undan kläder osv så fick dom vara med på skype istället. I hela tre timmar!

Bra onsdagskväll precis som dom flesta vinonsdagarna jag och Alexandra styr!

Konsten att dricka vin på en onsdag.

Fasen skulle ju visat er receptet på min vego-romsås. Men har lite brådis att få klart maten och hinna äta den innan jag får finfrämmande av en Fröken Rodell. Vi ska dricka vin och fira att jag faktiskt är rätt bra. Bjuder på en bild av mig själv istället. Inte lika gott och informativt kanske.

Antagen.

Blev antagen till Stockholms Universitet i vår. Panik utbröt.
Nu måste jag fundera om det inte är smartare att börja till hösten. Åker ju till Thailand och kommer hem 2 Februari, kommer alltså missa en massa. Vill inte börja en ny kurs med att komma efter.
Ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. Vara på plats, registrera mig, söka Csn i god tid. Planera är allt för mig, utan planering får jag panik. Är superstolt över att jag kom in och har jag väl gjort det en gång kan jag alltid komma in igen. Dock att det är fler som söker på hösten men vafan liksom!
Gifter mig också nästa år, i augusti. Skulle kännas bra att få njuta av den planeringen till max, inte stressa över skola. Har dessutom blivit antagen till Matematik B på distans, den drar igång lagom tills jag kommer hem. Åh fy känns så bra samtidigt som om jag inte vet om det är bäst läge nu.
Måste tänka.

Känns som om jag sviker mig själv samtidigt som om jag gör mig själv en tjänst att ge det ett halvår till, hinna ta mina fem veckor betalda semesterveckor, spara lite pengar osv.

Kaffet smakar som bäst när man är frisk.

Dricker mitt morgonkaffe. Varken mer eller mindre. Dock att kaffet är ovanligt gott denna morgon.
Kan bero på senaste dagarnas sjukdom.
Efter att jag postade länken till min blogg på facebook igår, fick jag lite extra läsare. Däribland ett av dom exen jag skrev om. Han tyckte att det var ett bra inlägg och han kände igen sig och han intygade att jag nog fångat honom på pricken, dock inte det där med bytet av relationsstatus. Och det måste jag nog ge honom, kanske inte så ofta.

Idag trodde jag att jag skulle få träffa den här tjejen. Josefin.

Men så blev det inte. Dör inombords på det. Iallafall. Här är hon min namne, min bästa vän, mitt allt. Hon pluggar duktigt i Grythyttan och det var kanske hundra år sen vi sågs. När hon är hemma på snabbvisit räcker aldrig tiden till. Vi pratar kanske NOLL gånger i telefon och när vi väl gör det är det alltid som att vi gjorde det senast igår. Blir alltid arg på henne inombords när vi inte lyckas få ihop det och älskar henne desto mer när jag vet att hon försöker. Alltså älskar henne non stop. Hon har kämpat så jävla mycket för att våga och göra saker på egen hand.  Så himla stark och bra. Men jag saknar henne såklart.

Kärlek är tåget som kommer tusen gånger men du vill bara hoppa på enda gång.

Att prata om kärlek är svårt. Inte minst för att det oftast hänger med en eller två sorgsna känslor. Och för att prata om kärlek måste jag berätta om allt som inte är kärlek.
Mitt kärleksmönster är desamma livet igenom. Att bli dumpad.

När jag var sju blev jag ihop med en kille i klassen på morgonen på skolgården, redan på eftermiddagen gjorde han slut. Jahapp där stod jag i mitt nyckelpigehalsband och blommigt diadem, dumpad. Inte för att det egentligen gör så mycket när man är sju år gammal men känslan är ju densamma. Att inte bli vald. Eller att bli bortvald.

Åren därefter, mellanstadiet, högstadiet, sexdebuten med han som bara tänkte på sig själv. Han som redan legat med hela stan. Han som lämnade mig gråtandes på sängen för att såhär skulle det ju inte vara. Det skulle ju vara vuxet att bli av med oskulden, man skulle ju inte bli ledsen. Men vi var ju ändå ihop. Jo just det vi var tillsammans och då var det ju inte lika farligt. Han tyckte ju ändå om mig. 

Det där mantrat hängde med sedan. Om man var ihop blev sexet heller inte lika utsatt. Jag kände mig inte lika utsatt. Om man var ihop kunde man inte bli utnyttjad för man blev omtyckt. Jag låg inte med någon som jag inte blev tillsammans med. Även om jag var tillsammans med många som jag inte låg med. Tyckte inte om sex. Fick avsmak av den där första gången.
Blev tillsammans med första riktiga killen. Han som jag fortfarande tycker mycket om som vän. Han som jag skrattade med och åt. Han som aldrig tog livet på så stort allvar. Han som var lite rädd för annorlunda och jag som skrek efter annorlunda. Jag som gjorde hans engelskaläxor och han som lät mig vara den smarta. Läshuvudet. Det tyckte jag om, mycket därför jag tyckte om honom. För att han lät mig vara den tjejen, den intelligenta. Inte den röriga och stökiga utan hon som var bra i skolan.

Jag hade haft två killar innan honom och båda var distans. En kille jag träffade på festival och krossade hjärtat på, bara för att jag inte visste vilken fot jag stod på, fastän jag borde stått på den foten som var närmast honom. Sen den killen som gjorde mig så otrygg att jag gick därifrån mitt i natten och blev hämtad av min farbror. Han som själv sa vilken dålig kille han var och jag som insåg att det finns ingen romantik i att ligga med en kille i en rökig lägenhet långt långt bort.

Samma tid då jag lärde mig att sex kunde stilla ett behov av bekräftelse. Att få någons hundraprocentiga uppmärksamhet, att få känna sig som den sexiga tjejen just då. Bara för en liten liten stund men nog för ett rörigt hjärta. 

Ville bara vara ihop med en rekokille. Alltså var så avundsjuk på alla sportiga snygga tjejer. Dom fick det att se så jävla lätt ut. Sportkille hjärta sporttjej. Men jag var inte sportig, inte direkt smal och tyckte för mycket om cigaretter och vin. Var lite för högljudd och lite för lättpåverkad av andra.
Så enda stunden hockeykille, andra sekunden tatueradekillen. Och emellan världens mest obestämda tjej. Flängde runt så mycket att jag inte ens visste själv vad jag letade efter.

Men sen tar allt slut. Man blir dumpad när man aldrig är hundraprocent någonstans. Och då vill man vara där, hundratioprocent.

Hann med mitt stökigaste förhållande med den stökigaste killen jag någonsin träffat, han som fortfarande byter relationstatus på facebook varje vecka. Han som bara vill dricka öl och hänga runt, helst på gatorna i NY. Han som är så mycket att man blir känslomässigt trött efter att ha varit tillsammans i en månad. Han som hade så mycket med sig själv att jag aldrig syntes. För det var alltid han som söp bort sina mobiler, alltid han som hamnade i bråk, alltid han som somnade i tid o otid, alltid han som testade saker som gjorde mig vansinnig. Alltid han som gjorde vårt förhållande till nutidens Rihanna feat Eminem. Alltså älskar förövrigt alla som tror sig ha det där förhållandet. Tror inte på det. Verkligen inte.
Jag minns tydligt en kväll på en festival när det uppdagas att han återigen klivit i skiten, jag rusar till tältet, sliter ut hans öl, slänger med allt jag orkar ölen långt åt helvete. Sen kommer han tillbaka försöker hålla fast mig, jag tar en full siza coca cola och drämmer till honom i ansiktet.
Blåmärket han fick sa han att han fått på konsert sen.
Och såklart blev vi tillsammans efter det. Igen. Hans kompisar trodde jag var galen. Jag var galen. Han gjorde mig galen, han drev mig till vansinne.
Sen gjorde han slut.
Och jag minns så tydligt paniken jag fick. Egentligen frigjorde han oss båda. Men jag var beroende av honom fast jag ibland hatade honom så innerligt. Vi blev efter att jag tjatat tillsammans igen.
Men det höll knappt en vecka innan han dumpade mig igen. Jag ville ha ett förhållande och han ville inte ha några krav, jag fattar det nu att han är en sån människa som kommer bli en Plura när han blir äldre. Och han gjorde oss både en jävla tjänst när han avslutade allt föralltid.

Men jag var heartbroken såklart. När man haft allt det där kaoset så länge och sen blir allt bara filmjölk igen. Inga bomber och granater längre. Det är omställningen som är värst. Att vänja sig av med någon.

Jag träffade snabbt en ny. Precis som jag alltid gjorde. Springer in i motsatsen och blir fast. Såklart träffade jag filmjölken personifierad. Han som jag nästan aldrig såg arg. Han som var så lugn att till och med mitt lugnaste tillstånd var vilt i jämförelse. Men han fyllde hålet och kamelont som jag är anpassade jag mig snabbt till honom. Tyckte om honom för allt han fick mig att känna. Inte som ett sexobjekt utan som en människa, som lyssnade och vi pratade. Han var driven och stabil. Och förhållandet var bra, men aldrig det där när knäna viker sig i tanken. Aldrig det där när man känner aldrig jag utan dig liksom.
Och det som bubblade under min yta slutade aldrig bubbla. Jag drog mig undan, kanske inte längre var kär i den bemärkelsen som kärleken ska vara. Han hade hjälpt mig, fått mig på fötter, fått mig att bli ny men elden brann inte. Han dumpade mig också såklart. Separationsångest deluxe är ju jag.
Och jag som varit så säker på honom dog. Alltså dog. Förstod inget fast samtidigt allt. Hela världen gick under. Och mitt i allt det där försöker kroppen och det bättre vetandet påminna en om att man kanske inte var så kär när allt kom omkring men hjärtat skriker bara. Vill inte höra. Vill bara ha ont. Vill inte ta ett steg tillbaka och med vakna ögon se att världen inte kantar och går under.
Men man kan ju inte det där. Se klart menar jag.
Man ser ju bara grytan av allt man sagt, gjort och känt. Fast man inte känner så. Det är ju separationen som är jobbig. Att inte längre vara två. Att bli en och bli bortvald.

Fan vad ont det gör. Att bli bortvald.


Tänkte att nu nu ska ingen få sätta sig på mig, ingen ska få bestämma över mig. Ska vara mig själv och värre. Hundratjugoprocent Josefine Arnstad. En sen natt på krogen ser jag honom, han som är vackrare och snyggare än alla jag någonsin sett. Han som ser ut som sexfantasiernas brandman. Han som får kroppen att pirra hundra gånger mer än den någonsin gjort.

Min första tanke är sex. Undran hur sexet skulle vara. Har gått så många år utan ett one night stand som dom kallar det. Tänker att nu är det dags, vad har jag att förlora? Mer dåligt sex? Mer svek? Sämre självförtroende än det som redan har flyttat in?
Vill släppa tagen om allt som var jag.
En undran hur det känns att ge sin kropp till någon jag inte känner, någon som inte känner mig. Någon som bara vill ha mig för det han ser på ytan.
Ni vet ju resten. Hur vi gick hem, hur vi påbörjade sex, hur jag började gråta, hur han tröstade. Hur han berättade saker man absolut inte berättar för någon man för första gången träffar.
Och hur jag på morgonen hade ångest, kände att jag svikit någon som redan svikit mig. Hur jag gick därifrån och kände mig konstig. Som att jag nu sålt allt. Som att jag inte hade något kvar nu.
Hur han skickade sms och tackade. Hur jag inte svarade. Hur jag fortfarande jagade efter den andra. Fast det inom mig har tänts något annat.
Hur jag träffade på honom, one night standet igen. Hur han följde efter mig till toaletten för att fråga varför jag var så arg. Jag var ju inte arg på honom, jag var ju arg på han den andra. Han som dumpat mig. Men jag skällde och skällde tills han bara stod där och log. Då drämde jag igen toalettdörren och satt där innanför och kände mig som tusen eldar.


Sex för mig har alltid varit förknippat med känslor. Alltså sex equals något jag ger bort och aldrig får tillbaka. Därav skammen och ångesten när ett förhållande tar slut. Att jag har gett bort något jag aldrig får tillbaka. Rädslan för att ingen i hela världen kommer tycka om mig. Att ingen kan älska mig så mycket att jag blir hel. Att ingen kan plåstra om min själ. Att ingen kan ta min kropp utan att ta mig med sig. Att lära sig sortera känslor och skam. Att förstå och förlåta. Att glömma och gå vidare.

Jag gav han den nya en chans, vågade för att han fick mig att skratta. Och för att han verkade tycka om mig trots att jag sparkade bakut varje gång han vill komma mig nära. Eller för att vi bråkade varje gång vi försökte ligga på bådas villkor. För att vi försökte lära känna varandra. Fan vad snårigt det var. Varje steg som togs var som att trampa på en mina. En explosion vid varje felsägning. Men bandet hade redan gjorts. Inte en enda gång var jag rädd för att han skulle lämna mig. Inte en enda gång när jag slängde på luren eller när han drämde igen dörren var jag rädd. Det gick bara några timmar och sen låg vi där, lilla skeden och stora. Omslingrade i varandras ömtåliga hjärtan, hela med varandra men trasiga utan. Att känna sig hel med bara honom. Utan att säga en massa saker. Lova varandra. Bara veta.
Men det är en trasslig väg dit, snårig och jävlig. Många gånger jag tvekade. Är det han? Är det vi? Tills jag sket i det. Det här tåget får gå från stationen när det vill, jag tänker bara sitta här med min biljett i handen och åka med. Och jag tänker skrika med full hals att jag älskar det här tåget, det här tåget som är mitt och bara mitt och jag som inte har en aning om vart det går men så länge han som har platsen bredvid mig åker med kan jag leva med det. Att bara åka med.



Och för alla er som inte hittat er biljett eller tror att ni missat ert tåg måste jag få säga en sak till.
Det kommer nya tåg hela tiden, kruxet är bara att våga hoppa på när det väl kommer. Och när ni gör det, håll hårt i biljetten för tusan.

Det finns ju ingenting att säga när man är sjuk.

Jag blir vansinnig. I flera dagar har jag försökt formulera inlägg men det går inte. Det tar bara stopp. Vill inte berätta för er vad jag har ätit eller vilka filmer jag tittar på nu när jag ligger hemma på sjukdag tre.
Vill berätta om något viktigt. Men det finns ju ingenting att säga när man är sjuk.
Har haft på mig samma kläder sen julafton, samma tofs, samma kaffekopp med undantag för kvällsbyte. Jag har utslag i ansiktet och ligger mest i sängen.

Ge mig tips om nått ni vill att jag ska skriva om så ska jag skriva om det.

Gammal bild. Vill ha håret tillbaka. Fast kanske mer brunt?

Att längta efter honom.

"Hans armar. Runt mig, om mig, på mig."

Hittat gamla hederliga digitalkameran.

Ni vet väl att jag och min fätsis drar till Thailand om två veckor? Det ska bli helt sjukt fantastiskt.
Josefine och Malin kommer redan vara där och vänta på oss. Alltså hur bra?!
Letade upp min gamla kamera för ändamålet och provtog lite bilder på Donny.
Lite suddiga med närbildsinställningarna men fina ändå tycker jag. 

Julgranspynt

Prata om det

Som ni alla säkert har läst eller hört finns nu twittertråden om #prataomdet som sida där man kan gå in och läsa om alla som berättar om sina sexuella upplevelser som har varit negativa. Där man diskuterar vart gränserna går, gråzonen osv.

NI HITTAR SIDAN HÄR!

Jag tycker att det hela är så svårt.
Alltså sex utan samtycke är alltid ett övergrepp.
Sex när någon sover och inte kan ge sitt samtycke är övergrepp.
Sex med någon som är så full att denna inte kan ge sitt samtycke är ett övergrepp.
Men sen är det den där jävla gråzonen. Den där upplevelsen som kändes så jävla mycket i magen, som inte kändes okej. Det där sexet man egentligen inte ville ha men man inte sa ifrån.

Alltså jag tror att sex är bra sex när båda vill och har sagt ja. Inte när någon uppoffrar sig för tjat eller husefrid. Sex kan vara bra sex med en partner eller med någon man inte alls känner. Men bra sex är det bara om man känner att det är okej. Att man vill. Att man känner sig respekterad. Att man känner att man kan dra sig ur, säga nej, gå därifrån när som helst utan påföljder. Då är det bra sex. Om man inte gör det för att döva en dålig självkänsla eller ett dåligt samvete. Att båda två är lyhörda för varandra under sexet.

Men alla andra gånger. När det är tafs, kladd, en tunga för långt ned i halsen, en för hård hand mellan benen, händer som håller för hårt. Någon som försöker övertala en att ens nej var ett ja. Någon som tjatar, någon som tvingar. Det är inte okej.
Jag tror det är dags för alla att prata om det. Skapa ett samhälle där man pratar om sex, där man respekterar varandra och där sex kan vara hur som helst, när som helst med vem som helst
men BARA om båda har sagt ja.
Och BARA om man känner att man kan ändra sitt ja till ett nej när som helst.

Mina egna upplevelser är ju så. Gråzoner. Många gråa jävla zoner. Många gånger jag legat under och tänkt mig bort, på annat. Många gånger jag använt sex för att få bekräftelse av pojkvänner, gjort saker för att dom ska fortsätta älska mig. Fast det egentligen aldrig kändes bra i magen. Fast jag egentligen bara kände sig utnyttjad. Fast jag sa inget. Tänkte på mig själv som asexuell mest. Tänkte att jag var en tjej som nog inte gillar sex. Men sen la jag locket på. Tills jag träffade min fästman. Tills han lyfte på mitt lock av dåliga sexuella upplevelser, vi pratade om det. Vi pratar om sex ofta. Öppet och respektfullt. Om gränser och tankar om att vara lyhörd och om att våga säga det man känner.

Prata om det för guds skull.

Fotoförbud deluxe.

Skulle bjudit på en fantastisk bildkavalkad från igår men Under bron har tydligen fotoförbjud. Det var iallafall trevlig sällskap med min kusin, Annalinn, Ida, Louise, Annizeth och Elena. Jag hade på mig en rymdtopp med paljettaxlar och dom nya superhöga kilklackarna. Perfekta för inomhus och not so much i snödrivorna vilket syntes imorse på alla taxikvitton.
I taxin hem bestämde jag mig för att överaska min sovande man med blommor, tyvärr hade Shell-macken bara vissna blommor att erbjuda. Han blev iallafall glad, vissna blommor till trots. 

Onsdagsmat!

Sådärja! Nu kör vi lite matlagning igen! Det här behöver du:

Quornfiléer (Eller lax), Broccoli/Blomkål, Pesto, Creme fraiche, 
Matlagningsgrädde och Fetaost.

Ta fram en kastrull och fyll med vatten. Och en form till det som
ska in i ugn.

Lägg i qourn/lax och broccolin och blomkålen. 
Allt kan vara fryst.

Ta fram en skål och blanda creme fraiche och pesto. 
Jag tar extra av detta. Salta o peppra lite.

Hitta någon som kan skala potatis. Här t.ex min fästman.

Och medan någon annan skalar potatisen rör man i pestosmeten
tills den är såhär grön och fin!

Ta fram festaosten och skär den sådär. Smula sen över qourn&broccoli-grejen.
Och häll sedan över grädden.

Gör en sallad medan potatisen kokar och du har skickat in 
formen i ugnen på typ 225 grader. Sen väntar man i typ 20
minuter på potatisen och typ 40 på gratänggrejen.

Ta ut formen när det ser ut såhär!

Lägg upp på tallriken och ät upp! Smaklig måltid!

Vad blir det för mat?

Jo ikväll ska vi laga potatis och qournfileér med pesto i ugn! Uppdatering kommer först måste jag åka och handla med den här fina killen!

Ful bild. Fin klänning.

Här kommer världens sämsta bild på ett reafynd jag gjorde på Hm.

Någon typ av chiffong och ser mest ut som en frenchmaid-klänning. På kylskåpet kan ni se hur man får fast rumpa med några enkla övningar. Har aldrig testat de själv men tyckte det var en rätt rolig grej att ha på kylskåpet.

Jag gör helg. I en dag.

Nu har jag jobbat i fem dar vilken betyder att idag Tisdag egentligen är min Fredag. Och som alltid när man "gör helg" blir jag så väldigt sugen på vin. Det slår aldrig fel. Problemet ligger väl mest i att ingen annan gör helg samtidigt. Så allt som oftast sitter jag här hemma själv med ett glas vitt och surar. Kanske att jag går ut och tar en liten helgcigg men det är också allt. Då hinner jag också fundera mycket över hur många tavlor grannen över ska spika upp. Måste ju bli fullt på väggarna tillslut.

På jobbet

"Hallååååååååå ursääääääääkta!"
"Ja?"
"Kan jag får den här inslaaaaaaageeeeeeeeen?"
"Ja."
"Men jag vill inte ha en kartong, dom är så fula."
"Då kan vi slå in i papper"
"Men vad har ni för papper då?"
"Det här.."(visar upp vårt gråa presentpapper)
"Men usch, aja slå in det extra fint med en massa fina snören då"
"Vi har bara det här snöret, men vill du ha annat papper och annat snöre har vi till försäljning precis bakom dig"
"Men slå in det fint extra fint bara, inte med det där fula pappret."
"Men det är det enda pappret vi har som sagt.."
"Aja jag kan väl ta det då"

När jag sedan överlämnar paketet, tar kunden upp det. Synar. Pillar. Säger sedan:
"Men usch vad fult att det står Åhléns på etiketten"
"Jo det är ju tyvärr sånna etiketter vi har, men som jag sa så finns det ju etiketter att köpa om du vill ha andra"
"Jaja får väl ta det såhär ändå då"

DRA ÅT HELVETE! ville jag säga. Sa såklart inget. Log istället.

Hej det här lagar jag idag!

Här kommer recept på min bästa pastarätt. Har en gång i tiden fått receptet av pappa när han gick med i någon sån här viktklubb. Om man nu bryr dig om det. Jag gör det inte. Gott ska det va!

Det här behöver man:
Rödlök, soltorkade tomater, ädelost, hönsbuljong, babyspenat (jag köper fryst), creme fraiche, matlagningsgrädde, balsamvinäger och lite salt & peppar. Plus bandspagetti.

Först hackar man löken och dom soltorkade tomaterna.

Lägg den frysta spenaten i en kastrull med vatten, låt koka några minuter.

Koka typ två dl med vatten, lägg i en buljongtärning. Häll det i stekpannan och skvätt lite balsamvinäger över, typ nån msk med rödlöken och tomaterna. Låt nästan all vätska koka bort, kan ta några minuter. Sätt så länge på pastavatten.

Hacka mögelosten i små kuber. Smaka om den är god.

När vätskan har kokat bort, släng i creme fraichen o matlagningsgrädden. Jag tar alltid extra för jag älskar sås men det är vilket som.

I med spenaten, osten salt o peppar. Låt det koka ihop samtidigt som pastan blir klar! Sen är det bara att äta upp och göra matlådor!

Smaklig måltid till mig!

Ligga på en måndag.

På tunnelbanan till jobbet känner jag alltid ångest. Klump i magen. Surfar runt på diverse bloggar där alla flyttar till New York eller uppfyller alla sina drömmar. Fuck!
Jag känner inte så. Jag älskar att unna mig en solsemester då och då. Kanske skriva på en bok. Köpa ny soffa på Mio. Nya tallrikar på Ikea. Köpa färdig klyftpotatis på fredagar istället för att göra egna.
Använda ett par fintrosor fast det är mitt i veckan och köpa en halvful tröja på Hm bara för att.
Kanske knulla lite med min fästman fast det måndag kväll och jag egentligen inte pallar. Få känna sig lite halvsexig upptryckt i duschen. När han tittar på mig och ba "Svinsexig" och jag ba "Nja, kolla en gång till".  Smyga ut och röka en cigarett fast jag egentligen bara röker på fest. Slösa en timme på att locka håret och tänka att jag skulle kunna vara Carrie i SATC om jag bara hade anorexia och en lägenhet på Manhattan. Dricka vin på veckodagar. Typ sånt.

Fast inget av det där klassas väl som drömmar. Vardag mer.
Iallafall så är det vin ikväll. Gott så.

Tatueringen börjar arta sig!

För dig ska jag göra det tusen gånger om.

Efter en tid som kändes som en evighet och efter nätter som fyllts med gråt fann jag mig ståendes med ett glas vin i handen. Halvfullt. Runtomkring massa människor, skrattandes, drickandes. Två bekanta ansikten som stack ut.
"Hej hur är det?" frågar den ena
"BARA BRA!" skriker jag tillbaka. Kanske för att överrösta ljudnivån eller för att övertyga mig själv.
Det andra ansiktet tittar på mig, ler.
Sekunderna senare sitter vi två med nya vinglas, vid ett nytt bord. Vinglaset bytts snabbt ut mot nya.

Storartade planer som alltid när man blir full. "Ta över världen!" "Bli dom bästa dj:arna i stan!" "Mrs.President!" När fyllan närmade sig kanten bestämmer vi att man inte kan gå hem om man inte stupar. Dom rosa "gå-förbi-kön-korten" gör sig påminda och skrattandes säger vi till varandra att det vore sjukt om vi skulle bli insläppta. Bestämmer i taxibilen att det nog är bäst om vi inte säger något när vi går fram till vakten. Bara går fram, tysta. Inte avslöja fyllan.
När vakten lyfter på det röda repet tittar vi på varandra, ler och highfivar. Köper en öl som inte behövs. Står nära kompisarna för att inte ramla. Skrattar.
"Men va?" Förbi går den vackraste mannen jag någonsin sett. Han som det tog slut med för bara några veckor sedan bara försvinner ut ur minnet. För HAN, han den där som snart passerar dig får ditt hjärta att slå dubbelvolter. Måste göra någonting.
Rycker tag i hans skjortärm när han nästan har gått förbi.

"Ehh, hej!"
Han tittar på mig. Ler. Står kvar en stund och pratar. Minns inte om vad. Försvinner i vimlet.
Men helt plötsligt står han där igen, framför. Presenterar sig. Han lyfter upp dig.
"Jag kommer inte ha sex med dig" säger jag flera gånger.
"Du behöver inte ha sex, vi kan bara sova" säger han.
"Javisst, säkert. Bara sova har man ju hört förr"
"Men det är säkert. Bara skeda"
Helt plötsligt sitter vi på en bänk. I huvudet snurrar allt. Bestämmer snabbt att jag skiter i allt. Hoppar in i taxin med honom. För full för att tänka på annat. Kommer in i en liten lägenhet på åttonde våningen. I huvudet snurrar allt. Måste få slut på allt som vart. Trevande under hans tröja.
"Men är du säker på att det är det här du vill?"
"Ja."
"Men vi kan ju bara sova, tänker mest på att du sa förut att du inte ville.."
"Jag vill nu."
Men kroppen och hjärtat som varit brustet kan inte. Gråten i halsen. Han tittar på dig.
Tårarna vid det här laget på täcket.
Pratar istället, om allt. Han berättar om hemliga saker som man kanske inte berättar för någon man knappt minns namnet på. Du berättar om det som varit. Om det brustna hjärtat.
Tillslut somnar vi.
Paniken när jag vaknar. Springer därifrån. Han sömndrucken springer efter. Frågar efter numret.

Resten är historia. Men idag ringer han från jobbet och berättar om hemliga saker och säger
"Tack för att du lyssnar på mig älskling, snart min fru"